“Tio låtar skulle inte behövas för att få en tydlig bild av hur skivan låter. En bild på mig med hatt skulle räcka. Eller en bild på mig hoppades med gitarr i slitna jeans.”

Det är alltså inte jag som säger det, utan Anders “Moneybrother” Wendin själv. Han beskiver en jobbig tanke inför femte albumsläppet och jag förstår vad han menar. Även om få andra svenska artister varit lika högkvalitativa fyra skivor i rad, är inte Wendin ensam om att vara trött på bilden av en euforisk Springsteen-klon i vitt linne. Lösningen blir att skaka om processen, om än försiktigt. Tre producenter är inkallade, på sina ställen drar det mer än tidigare åt disco och sjuttiotalssoul. Ändå låter allt familjärt med Wendins röst som trygg ryggrad.

Musikaliskt skumpar mer än rusar “Real control” fram. När Moneybrother vågar satsa på lugna stråkar istället för explosioner förvandlas han i “Young faithful love” till en hjärtekrossad crooner. “Not that old” är en ABBA-flirt i falsett och konstigt nog låter det lysande. Bäst är “6 am”, där Moneybrother visar hur man gör själfull dansmusik med ett bultande punkhjärta.

Nu funkar långt från allt lika bra. Reggaegunget i “We die only once” kommer aldrig igång och “Feel like hurting tonight” är mest flås med autopiloten på. Ändå är det här en hälsning från Moneybrother jag hoppades på. För trots att betyget blir ett snäpp lägre än vanligt, är “Real control” ett nödvändigt snedsteg i rätt riktning.

Det är Moneybrothers uppenbara rädsla för att stå still, både på dansgolvet och i utvecklingen, som gör att han fortsätter att vara relevant.