Så bra var konserten - låt för låt

That was just your life
Måtte laserkriget upphöra innan Sonisphere. Grym låt, men Metallica i mörker är ridå ner.

The end of the line
Den nya bit som den breda massan går loss mest i.

For whom the bell tolls
Över tusen gånger har klockan klämtat för denna livekoloss. Får gärna bli tusen framträdanden till.

Holier than thou
En av få låtar från svarta albumet som inte spelats sönder.

One
James, Kirk och Rob solomyser tillsammans i detta eldiga krigsepos.

Broken, beat and scarred
Skitigare och mer burdus än senast. Bästa "Death magnetic"-låten.

My apocalypse
En kontroversiell åsikt, jag vet, men att det går snabbt gör inte riffen bra. Metallica-thrash utan sting.

Sad but true
Så överdjävulskt tung att den nästan krossar kistorna som sänks ner över scenen.

Welcome home (sanitarium)
Okej, Lars sjabblar rejält.
Men vad är en Bob Seger-cover, som senast, mot "Master of puppets" stora "ballad".

The Judas kiss
Ingen hit hos publiken som effektivt dödar låten.

The day that never comes
Fjärde gången jag hör fjolårets thrashballaden live. Lätt bästa gången.

Master of puppets
Iron Maiden-körer bland publiken under Kirks solo. Sedan får 16 531 personer orgasm samtidigt.

Blackened
Bandet har ett otroligt häng i den tungt ettriga "...And justice for all"-öppningen.

Nothing else matters
James Hetfields röst är så skör, så fin, så vacker.

Enter Sandman
Innan sista explosionen gör frontmannen ett dubbelt djävulstecken. Svaret blir 33 000 nävar i luften.

Am I evil?
Först en snutt av "The frayed ends of sanity" och sedan den allra bästa covern, i original av Diamond Head. 

Motorbreath
Dessvärre ingen "Trapped under ice", men en superspeedad pärla från 1983 är också helgrymt.

Seek and destroy
Hundratals svarta Metallica-badbollar yr runt i ett rusigt Globen. När låten är slut, det är då det roliga börjar.