Vem i hela fridens namn kom fram till att Till Lindemann ska göra entré i "Rammified" och sjunga genom en "Jaws"-modellerad, lysande tandfasad?
Att gitarristen Richard Z Kruspes mikrofon ska sänkas ner genom golvet när den inte behövs eller att Christian "Flake" Lorenz i "Weisses fliesch" ska göra en spastisk bodymetalvariant av Patrick Dempseys Paula Abdul-koreograferade afrikanska myrsloksdans?

Idérikedomen känner inga gränser och så heller inte showen. Den är så maxad att man aldrig upphör att förvånas.
I det senaste albumets kontroversiella hit "Pussy" gränslar Lindemann en jättelik penis-attrapp och sprutar skum över publiken, i "Benzin" sätter han fyr på ett fejkat fan som rusat upp på scenen och i "Wiener blut" hänger 18 spädbarnsdockor i taket.
Självklart exploderar de - vad annars? - och faller hjälplöst mot marken.

Allt bleknar dock i jämförelse med "Ich tu dir weh". Lindeman höjs upp i luften och häller flytande gnistor över sin träto-bror Flake, som tvingats ner i en sopcontainer. Iförd en Las Vegas-glittrande divadress reser sig denne oskadd och börjar likt en manisk Forrest Gump promenera på ett löpband.

Detta ögonblick är snudd på lika "wow!" som Michael Jacksons första moonwalk.
Ja, musiken hamnar i skymundan, särskilt fram till första riktiga paradnumret "Links 2-3-4". Den blir som en hårt pumpande ljudfond som tillåter Rammstein att leva ut sina lustar mer än någonsin tidigare.
Och det vill inte säga lite.