”Detta är samma band. Jag har saknat detta band. Jag älskar detta band.Var har de varit?”
Det är den känslan som producenten Brendan O’Brien vill att publiken ska få av ”Black ice”. Efter de lite bluesigare albumen ”Ballbreaker” och ”Stiff upper lip” var han ute efter att återskapa det hittiga AC/DC som kulminerade med ”Highway to hell” och ”Back in black”.
Det lyckas han inte riktigt med, helt enkelt eftersom gruppen inte har samma kraft som då. Framför allt inte när det kommer till att snickra ihop refränger – en dryg handfull är antingen anonyma eller stendumma på fel sätt.

Detta är ändå ett fall framåt, på den mest oväntade av fronter också. Brian Johnson har varit som en feldiagnostiserad patient, som pumpats full med mer och mer medicin utan att någon har brytt sig om att utreda det grundläggande problemet. Han har formligen skrikit sönder sig.
Men på ”Black ice” sjunger Johnson, 63, som han inte har gjort på över 25 år. Det är närmast ett mirakel.

Som hårdrockare är det lätt att rysa åt blaskiga middle of the road-numret ”Anything goes” och överlag önska mer klös i Angus och Malcolm Youngs gitarrer. Som AC/DC-älskare kan man glädjas åt bästa singeln på evigheter i ”Rock ’n roll train” och inte minst åt albumets andra hälft. Där återfinns de flesta bra låtarna, däribland svärtade trion ”Decibel”, ”Stormy May day” och ”Rock ’n roll dream”.
AC/DC:s förmodade avskedsalbum är ett behagligt farväl.