För att vara en artist som ständigt vill vara en provocerande kameleont är Marilyn Manson feg. Han gör utfall framåt, men vid minsta lilla snålblåst ryggar han alltid tillbaka till det trygga.
”Eat me, drink me” var en vågad, kreativ skilsmässoskiva där svensken 
Tim Sköld fick fria händer. När den inte blev en hit fick han ta konsekvenserna och Twiggy Ramirez återvände.
Nu står en villrådig Manson här med en nygammal låtskrivare och håller upp ”fuck you”-
fingret för att se vart vinden blåser.

Inget tydligt svar kommer och ”The high end of low” blir därför ännu ett karriärsammanfattande album och en återblick för mycket. ”Antichrist Superstar” var ett ursinnigt raserianfall och att närma sig det utan råstyrka, som i ”I want to kill you like they do in the movies”, är ett musikaliskt kamikazeuppdrag.
Och att felpimpa Nine Inch Nails ”Closer” är lika lite ”WOW” som att klona en gammal goding och kläcka ur sig titeln ”Arma-godd**n-motherf**kin-geddon”. Manson har helt enkelt ingenting att tillföra som hårding.

Däremot förblir han en förträfflig romantiker.
Som ”Mechanical animals”-Bowie ikläder han sig rollen som ett nervigt dallrande känslospöke i ”Into the fire”, ”Running to the edge of the world” och ”Unlikable monster”.
Tänk om folk kunde uppskatta den sidan av Marilyn Manson i stället för att jubla varenda gång han får till en fräck formulering i en enkelspårig ”feelgood hit of the summer” som ”We’re from America”.