POP

Trovärdighetsproblem? Personlighetsklyvning?
Måns Petter Albert Zelmerlöw har kämpat i ”Idol” (slagen med marginal, 2005), vunnit ”Let’s dance”, agerat i musikalen ”Grease” och varit latin lover i schlager-SM.
För att komplicera bilden ytterligare rymmer debuten lika många stilbyten som Barbados-Magnus hela karriär. Måns Zelmerlöw skulle behövt en deltävling i Melodifestivalen för att reda ut röran.
Det var ju först när lamporna för direktsändning tändes, röken vällde fram och fläktarna började snurra som hans ”Cara mia” tog skruv.
Å andra sidan kan man inte ducka för den naiva charm och slipade talang som kännetecknar Zelmerlöw.
I en (oundviklig) jämförelse med ”Idol”-kollegerna framstår Måns som den minst formaterade stjärnan.
Den oförställda glädjen jämnar ut bucklorna i Robbie Williams-pastischerna (definitivt en för mycket, även om titellåten är en hit) och lyser genom varje spår. Bäst är de låtar som tar avstamp i samma 80-tal som Måns föddes: den vassa italodiscon ”Brother oh brother” och den pastellfärgade ”Flashdance”-covern ”Maniac”.
”Stand by for...” är faktiskt den bästa debuten från en ”Idol” hittills. Det är aldrig en dålig idé att skynda långsamt (allting är relativt).

DÅ Corey Hart ”First offense” (1984)
NU Robbie Williams ”Rudebox” (2007)