Många har känt sig kallade. Brolle till exempel. Gjorde Buddy på scen härom vintern. Här är ett hyfsat namnkunnigt gäng samlat som tolkar Holly. Gammal som ung. Läser nånstans att ambitionen var att göra moderna tolkningar av rockikonens verk. Att flytta fram hans musik till nutiden. Uppdatera hans 50 år gamla inspelningar.
Resultatet är högst blandat.
Veteraner som Lou Reed och Paul McCartney krämar på i ett missriktat försök att framstå som vitala. Bäst är Steve Earls son Justin, Fiona Apple & Jon Brion och Nick Lowe som gör båda-fötterna-på-jorden-versioner. Varför ändra på en formel som redan var fulländad när Holly själv uppfann den?
Av de som inte kan hålla fingrarna i styr är Florence Welch roligast i ett försök att korsa brittisk tonårspop med uppfuckat Bo Diddley-beat. Och Detroit Cobras som helt enkelt gör garagerock av gulliga ”Heartbeat”. Katastrof är det bara när indieglinen i Modest Mouse helt och hållet missuppfattar ”That’ll be the day”.
Det här är inte den första hyllningen till den store. Heller inte den sista, trots att originalinspelningarna står sig. Trots en rekordkort karriär efterlämnade han fler inspelningar än de flesta fixar under sin livstid.