Det är svårt att bestämma sig för om Laleh är en superhjälte eller en helflummig konstnärssjäl. Men det står helt klart att hon charmat in sig i den svenska folksjälen.

Själv är jag helt såld på Laleh senaste singel "Vårens första dag". Och passande nog får den låten öppna Lalehs sommarpremiär på Peace & Love. Melodin är så stark att sångerskan knappt behöver sjunga den. Bandet spelar och den liksom skuttar i väg av sig självt. Laleh viskar och nynnar lite på sitt eget flummiga vis.

Flum är en stor beståndsdel i den här artistens person, men hon verkar ha hittat ett sätt att mota det i grind.

Genom åren har Laleh samlat på sig en show med starka låtar. Och så länge hon håller sig till dem är hon makalös. Hon fullständigt äger det hon gör.

Som en korsning mellan Thomas Di Leva och Håkan Hellström frälser hon publiken.

Hon har med sig ett matigt sexmannaband och blandar in de influenser hon känner för i sin eklektiska musik.

Från Di Leva-elegans i "Elephant", via Paul Simon-pop i "Simon" till blixtrande 80-talspop i "What you want" och basig reggae i "Invisible". Ibland är det lika märkligt som det låter.

Men oftast är det svårt att stå emot de euforiska melodierna, den storslagna produktionen - och Lalehs stora leende.

Hon byter outfit fyra gånger. Och säger inte mycket alls.

Men sen är det som att hon bara inte kan hålla sig. Laleh är inte som andra. Hon vill inte följa några konstens regler om hur en konsert ska gå till.

Som när hon yrar om en blå skoterdräkt som hon var klädd i då hon skrev "Snö"... Då tappar hon mig.

I avslutande Eva Dahlgren-låten "Ängeln i rummet" snurrar hon runt, runt. Ber bandet spela om igen. Till slut går de av - Laleh står kvar och frågar publiken om hon inte ska spela "Bjurö klubb" som extra- nummer. Det går förstås bra.

Och de som kan sin Håkan Hellström vet ju att det inte går att sätta kedjor på en orkan