Först ställdes lördagens konsert i Spanien in på grund av oväder. Samma dag vaknade Bruce Dickinson med världens baksmälla. Trodde han. Det visade sig dock vara ett elakartat virus, som han ännu inte återhämtat sig från.
Därför blir spelningen på Stadion inte den där genomgående himlastormande upplevelsen som åtminstone jag kallt räknat med efter Europapremiären i Bologna för knappt tre veckor sedan. Det blir en skön arbetsseger med publiken som ett knockout-Tamiflu som lindrar sångarens symptom.

Älskar Sverige

Iron Maidens förhållande till de svenska fansen är sedan återföreningen 1999 väldigt, väldigt speciellt. Bruce kallar Sverige bandets andra hem och säger att "kanske flyttar vi hit någon gång".
När han hållit sitt andra "vi älskar Sverige"-tal inför "Wasted years" utspelar sig scener som jag aldrig trodde att jag skulle få se på en konsert i mellanmjölkens hemland. Publiken börjar skrika och fortsätter gapa i mer än en minut. Sedan skanderar alla "Maiden! Maiden!" i ett par minuter. Hårdrockshjältarna bara står där på scen - tysta, leende, helt jävla tagna. Det är som på Stadion för åtta år sedan gånger tio.
En sådan kick borde kunna konserveras, men "The number of the beast" och "Can I play with madness?" går lite på rutin. Självklart påverkar också Bruce Dickinsons hälsotillstånd. Han kutar inte runt lika mycket som vanligt och måste emellanåt koncentrera sig rejält för att inte missa för många toner, i synnerhet mot slutet när orken börjar tryta.
Allt är dock relativt. Om detta hade varit någon annan gammal hårdrocksvokalist hade man tyckt att framförandet var optimalt. Så överlägsen är Bruce Dickinson i dag bland veteranerna.

Om han är frisk när Iron Maiden intar Ullevi den 26 juli kan nog ingenting hindra gruppen från att gå iland med en konsertklassiker. Men det vill till att publikens stämband är i toppform - att toppa fansen på Stadion blir en supersvår uppgift.