Albumet hade redan gått som en raket och dominerat Spotify så pass att utländska rockmagasin började uppmärksamma den tokstreamade sensationen från Uppsala, Sweden.

Men det var på Peace & love, efter en intensiv klubbturné, som det egentliga kvittot kom. Hela festivalen var på plats. Gräsmattan räckte inte till.

Maggios genomslag var ett faktum, och resten av sommaren blev ett triumftåg för den charmiga sångerskans kluriga popdängor.

I år är förutsättningarna annorlunda. Maggio är inte aktuell med något nytt album eller ens en sommarsingel. Hon ska bara ut en sväng och ge publiken en ny version av samma historia.

Det ligger en helt annan utmaning i det, men det tar inte lång tid förrän Veronica Maggio visar att hon fixar den också.

Inför den partysugna storpubliken - det måste vara personligt publikrekord - genomför Maggio en show som låter som en fortsättning på den förra, trots att den inte rymmer mycket nytt.

Möjligen är inledningen lite tunn. Kanske beror det på premiärnerver - Maggio blir nästan övertänd av den omedelbara responsen - och teknikstrul (någon råkar sätta på "Välkommen in"-­introt innan bandet ens är på scen). Det tar dessutom en kvart innan ljudet låter som det ska.

Men. En kvart? Spela roll i det stora hela.

Succén är lika enorm som för ett år sedan.

Maggio hittar snabbt sin roll på den snygga scenen - det röda ljuset! - och gör ett lika catchy som tufft set. Om nästa skiva blir en hitsamling skulle den mycket väl kunna rymma låtlistan från i natt, rakt av. Med Petter och allt.

Det är dessutom imponerande hur hon, utan att leka allsångsledare eller bli onödigt insmickrande hittar rätt i låt efter låt. Utan att konstla till det mejlsar Maggio fram nya lager i sina hits när de presenteras live.

Det är charmigt, flörtigt, smart och häftigt.

Igen.