Just nu är Lykke Li en attraktion som lockar massvis med fans över hela världen. Och vilken åktur hon bjuder på.
Introt måste vara det snyggaste en svensk artist iscensatt sedan The Knife övervann sin scenskräck och började turnera iförda masker, bakom laserskynken. Som för att hamra in den poängen tolkar Lykke Li sina musikaliska släktingars "Silent shout" en bit i konserten.
Men åter till inledningen: En svartklädd Lykke Li står längst fram på en pampigt upplyst scen framför fem musiker iklädda samma favoritfärg. Från taket hänger mörkgrå tygpelare. Det påminner en hel del om Depeche Modes klassiska "Black celebration"-turné, och inte bara visuellt.
Även musikaliskt skapar Lykke Li en slags technoblues eller electrogospel som stundtals påminner om syntgudarna från Basildon. Lykke Lis yta är kanske bräckligare, fast djupet är lika hisnande.
Det skulle kunna bli en svår balansakt, men trots att hon bara har hunnit ge ut två album visar Lykke Li att hon har material som matchar pretentionerna.
"I know places" låter ljuvlig. Som en hårt skruvad Willie Nelson-psalm. "Get some" begåvas med en nästan hotfull Nick Cave-svärta live. De dubbla pukorna i "Love out of lust" bankar fram en hypnotisk extas framför scenen och den gulliga popsingeln "Little bit" blir till en suggestiv trans-dans. På den vägen är det.
Och Lykke Li är fylld med obevekligt självförtroende. Efter att ha dansat som en förryckt under orgelsolot i "Youth knows no pain" sveper hon ett glas vitt, spänner ögonen i publiken och utbrister "är det allt ni har att komma med?"
Haha. Charmant.