Får gubbrockslag efter en timme.
Louise Hoffsten kommer som en räddande ängel med "Låt mig få tända ett ljus" och plötsligt tror jag faktiskt att tomten finns.
Annars är det är inte bara dekoren i Refreshments traditionsenliga "Rock'n'roll X-mas tour" som verkar vara hämtad ur "Knattarnas jul".
Hela showen är stadigt nerkörd i 50-talet och trots att den är nästan två timmar lång når man aldrig längre fram än julen 1959.
Visst, det är svängigt, uppknäppt och välspelat. Men kom igen, det är trots allt jul (nästan) 2008 och människan har invaderat såväl mars som cyberrymden.

Missuppfatta mig inte. Det är kul att ta släden förbi tomtar som Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Dave Edmunds. Men det enda som händer med min kropp är att den längtar efter Bear Familys Fats Domino-box.

Däremot diggar jag att julbegreppet i Joakim Arnells värld inskränker sig till röd skjorta, några vilsna granar och att man byter ut "Johnny B Goode" mot "Run run Rudolf".
Fast de som fick oss att åka släde den här kvällen var Sven Zetterberg och inte minst "sweet" Louise Hoffsten.