På sin debut kliver Loreen fram som en av popsveriges klarast lysande sångerskor. Det är ren världsklass som genomsyrar på skivans tolv spår.

Det är inte varje dag.

Melodifestivalen är förvisso ett forum som lanserat en rad starka röster, men det är ­ försvinnande få som landat utan blessyrer utanför schlagerns mallade format på tre minuter.

"Heal" är däremot en skiva som faller på plats direkt, som trots Loreens starka integritet och "mystiska", Björk-lika karaktär, känns självklar och uppriktig.

Och trots att albumet självklart inkluderar Loreens två festivalhits ("My heart is refusing me" i en housig remix, "Euphoria" i en förlängt stråkorkestrerad ­version) så andas "Heal" inte det minsta schlager, as we know it.

Låtarna står på egna ben, förhållandevis väsensskilda från ljudet av en topplista nära dig. Trots inslag av dansmusik - till och med viss dubstep - så är "Heal" långt ifrån en ny utmanare till, säg, Guetta och Rihanna.

I stället har Loreen utmanat hela begreppet om hur en schlagervinnare ska låta och se ut. Helt enligt hur karriären sett ut sedan den först tog fart med det flummiga dansnummer som omgav "My heart is refusing me" för två vintrar sedan.

Jag tyck er att det är väldigt coolt, på gränsen till våg ­ halsigt.

Det är inte direkt kutym för Eurovisionvinnare att dröja till långt in på hösten innan de ger ut album. Det brukar heta att det gäller att smida medan järnet är varmt, och frågan är om det ens är ljummet längre.

Å andra sidan kanske det inte spelar någon roll. När Abba vann med "Waterloo" 1974 var albumet med samma namn redan ute, men det var andra tider.

Huvudsaken är att resultatet inte blir ljumt, och "Heal" är en skiva som glöder från ­ början till slut.