POP

Brittiska Lily Allen

är en kaxig it-girl som blev allas älskling över en natt. Fashionabla kids och musiktidningar slår sina huvuden ihop till hennes lättuggade pop. En kvinnlig Mike Skinner. En smart Paris Hilton. Årets hype. Och hennes debutplatta sprattlar av kvicka reggaeinfluenser, hon svär och porrar sig, utmanar och slåss och har fantastiskt roligt hela tiden även i de cyniska, svarta stunderna.

För på ytan

är sånger som hennes Smile en sommarplåga men längre in är det en kärlekslåga som berättar hur det är att vara förälskad sommaren 2006. På ett småbittert och ovanligt smart sätt sjunger hon om dåliga dumpningar, klubbköer och om att le... trots att allt är botten.

Hippiestråkar

möter texter om nya trainers i kärleksballaden Littlest things (herregud, en del av mig vill slänga i väg fem getingar bara för den låten) som är den bästa Ben & Jerry-depp-låten jag hört sen valfri Pretenders-snyftare. Brasserytmer och nattklubb möter varandra i Everythings just wonderful och precis som i Smile uppstår passion. Ser du bara förbi hennes glättiga charterpop-paket så finns det mycket att hämta.