Redan i inledande ”Going home” leker han med orden som om de vore hans barnbarn. Och han slöjdar till snitsiga formuleringar värda Nobels bokpris.
På tredje spåret in i comebacken beskriver han sig själv om en lat rackare i snygg kostym. Det är humor. Kanske ironi. Ja till och med galghumor. Men nånstans i tunneln ser han inte längre ljuset. Blir ledsen. Sjunger att han faktiskt inte har någon framtid att se fram emot, att hans dagar är räknade. Då är vi framme vid ”Darkness”. Han sjunger förstås om kärleken också i samma stycke.
Cohen som alltid omgivit sig med kvinnor, ju yngre desto bättre skulle jag vilja säga, påstår att de åkte ut med diskvattnet tillsammans ciggen och drinken. Nu har de inte längre en plats i hjärtat, bara i kören. Kvar är de gamla idéerna och resterna av en röst. Man vill inte ens veta vilka vätskekontroller de stämbanden upplevt. Och jag kan lova att det inte är några mentolcigarretter som den 77-årige (men Tony Bennett var 84 när han spelade in senast!) kanadensaren puffat på.
Och så klagar man på Dylan… Han låter ju som Plácido Domingo i jämförelse.

Apropå Dylan så är det mycket sånt här. Nämnda ”Darkness” är ett spännande ljudlandskap som mycket väl skulle kunna vara producerat av Daniel Lanois. Och ”Amen” är typ ”Tell tale signs”-version av ”Dignity”. Bara det att Cohen skruvat ner tempot till noll och Chet Baker-solot står nästan stilla. Inte ens Ray Charles färdades så här långsamt.
Jag har sett Cohen ett par gånger under hans comebackturnéer på senare år och det har varit gripande tillställningar.
Kanske för det desperata i hela grejen. Kort sagt, han behöver stålarna efter att ha blivit blåst.
Men kanske också för att han är en av 1900-talets stora artister och att han fortfarande har nåt att säga.