Jag skulle haft

vänner i Linköping. Vänner som gillade att picknicka pajer och sallad, vänner som fann nöje i att köa för lakritsremmar och framförallt älskade Lars Winnerbäck.

För jag förstår nu

att Lars Winnerbäck inte bara är nåt man går och ser lite sådär, det är en hel cirkuskonkarong-anordning runtomkring som är minst lika viktig som själva musiken. Ett företag av blöjbyten och myspys. För låtarna är inte så mycket att orda om. Lasse är i mina öron en medioker sångare och musiken är märkligt stel. Jag förstår mig inte alls på det här. Ni får gärna förklara hans storhet för mig. Herregud, Ulf Lundell på Tyrol i vintras (ja, jämförelsen är oundviklig eftersom Lasse jämt kallas nya Uffe) hade en smog i luften som skvallrade om att vad som helst kunde hända.

Men Lasse överraskar aldrig,

han gör bara den tryggaste svenska rocknrollen som går att få tag i. Jag sitter ensam på en fuktig gräsfläck i Linköping och tittar på billig poesi. Det handlar om Linköping och om att gå hem med någon, kanske den rätta, och dunkla rum och en Stockholmskyss. Rösten är hes, bandet är typ bitigt och publiken klappar villigt och hårt till Lasses sånger hits, bara hits, vad det verkar. Det är vackert att se en man så älskad. Det är faktiskt bäst på hela kvällen. Nånting större låter som något som jag skulle gilla i ett förvirrat tillstånd. Christian Kjellvander som förband. Förband? Gud så förlegat.

Låtarna

1 Min älskling har ett hjärta 2 Sen du var här 3 Nånting större 4 Lång dag 5 För dig 6 Fria vägar ut 7 Söndag 13.3.99 8 Stort liv 9 Dunkla rum 10 Elden 11 Inte för kärleks skull 12 Du hade tid 13 Elegi 14 Hugger i sten 15 Jag vill gå hem med dig 16 Söndermarken Extranummer: 17 Åt samma håll 18 Stockholms kyss 19 Solen i ögonen 20 Ingen soldat 21 Kom ihåg mig