Om inte Lars Winnerbäck ger ut en ny platta den kommande veckan har han officiellt lägre utgivningstakt än någonsin.

Det har snart gått tre år sedan senaste skivsläppet och det kan vid en snabbare anblick tyckas som om trubaduren från Linköping står stilla på stället.

Tvärtom, ju.

Faktum är att det låter som om han redan har gått vidare.

Det nya liveband som tagit plats där Hovet en gång stod är bevis på det. Anförda av Hellacopters gamle frontman Nicke Andersson - ovanligt återhållsam men ändå svår att slita öronen ifrån - skapar den tajta orkestern en helt ny miljö för Lars Winnerbäck. Och om den miljön stundtals verkade obekväm i inledningen av sommarturnén så förefaller den som helt självklar när attraktionen når Stockholms nöjesfält på upploppet.

Winnerbäck & co spelar med gott självförtroende. De spelar framför en grandios backdrop som projicerar snygga filmer och liveklipp. De spelar med en ambition att blåsa bort dammet från de gamla hitsen, all världens väg.

Lasse må ha spelat punk när han var barn, men det här låter som hans slutliga uppgörelse med den timide trubadur som försynt såg publiken i ögonen på albumomslagen till "Kom" och "Med solen i ögonen". Det här är pop med muskler. Rock med känsla. Det är en helt annan visa en gammal svensk vistradition.

Jag kan sakna en del av de nyanser som Hovet var så skickliga på att mejsla fram - en kvinnlig soulkör hade exempelvis kunnat smycka ut det maskulina sound som de sju grabbarna på scenen åstadkommer - men för det mesta är det bara att lyfta på hatten för den kraftfulla rock'n'roll som står till buds.

Den rymmer ju stora refränger och spelglatt slammer, slagkraftig allsång och suggestivt allvar.

Den ringar såväl omsorgsfullt som lekfullt in en succéeartad karriär som håller på att göra sig redo för nästa steg.

Mycket talar för att det blir ett stort steg.