I ”Mareld” sjöng Lars Winnerbäck att Dublin var farligt. Det är väl därför han drar dit. Trotsar sunt förnuft. Nu när ändå allt är uppfuckat och demonerna rider honom. Hans åttonde cd är nämligen inte bara inspelad på Irland, den börjar mitt i Temple Bar-distriket med en dyngrak Shane MacGowan på scen och den hysteriskt rasande ”Farväl Jupiter”.

Det handlar nämligen om jig, Ale Möller-bouzouki och radio Europa nu när Hovet fått ledigt. Men det är inte party i Winnerbäcks liv trots att musiken ofta dansar och ler. Elva låtar och förmodligen lika många pints senare återvänder den vilsne svensken till enkelrummet på Clarence. Han stirrar in i en tom minibar och familjebilderna i mobilen är enda sällskapet. Gråten stockar sig i halsen, han har svårt att få fram orden. ”...nu har du en ny…” Svälj. En sak är säker, han kommer aldrig, aldrig att spela avslutande ”Tidvis” live. Lika säkert är att nån (en kärlek, en vän, en last…) har lämnat trubaduren, det här är hans ”Blood on the tracks”. Förra plattan, tre år gamla ”Vatten under broarna”, badade i ljus trots missfall och annat elände. Men här tränger solens strålar aldrig in, här hörs bara tunga suckar och djupa klunkar. Det är smärtsamt vackert. Musik med sorgkant är bäst. Och allra bäst är Dylan-rullande ”Jag fattar ingenting” som är 30-årskris med extra allt inklusive inställt bröllop och singelpappans semesterångest.


DÅ: Perssons Pack, ”Äkta hjärtan” (1991)
NU: Rocky Votolato, ”The brag and cuss” (2007)