Oh, yes it’s ladies night and the feeling’s right?
Doften av 3 500 kvinnor, varav 900 har ätit skaldjur och marinerat sig själva röda i vin, är inte trevlig. Är man allergisk mot parfym och glömt inhalatorn hemma så är det förmodligen kört.
Efter att ha sett ”Ladies night” förra året påstod jag att 99 procent av kvinnorna i publiken helst ville ligga med Martin Stenmarck.
I år säger jag att procenten ändrats till: Stenmarck 60, Stormare 37 och Hjelt 3.
Att publiken älskar den omaka trion är det inget snack om. Det tjoas och ylas.
Uppenbarligen skiter de fullständigt i hur kvaliteten är på sången, skämten och, ja, hela paketet. Det är namnen de har pröjsat för (hey, det ingår ju till och med Hollywoodstjärna i priset).

Och att showmännen gillar sina roller tvivlar jag inte en sekund på. Peter Stormare skulle ju kunna vara i Hollywood och sippa på cosmos, men han väljer bärs i lilla Västerås.
Trots entusiastiska fans och underhållare så håller inte det här för mig. Inte ens om jag hade druckit fem glas rödvin eller uppskattat liggaskämt – gång på gång,
Jag saknar vasshet, humor och överraskningar. Och med det sista menar jag inte Stormares stripp till kallingar. Eller när Snickar-Matte (”Bygglov” och ”Let’s dance”) får avsluta showen med att såga stock – halvnäck.
Det är den typen av buskisskämt som får mig att längta efter en överrepeterad Vegas-show där alla inblandade kan sjunga, där varje artist haft en stab av talskrivare till sin hjälp och ambitionerna är högre än att variationen består av osammanhängande potpurrier och kostymbyten.   
   

Leones 3 höjdare

Stormares passion
  -Hollywoodstjärnan lever verkligen ut sina popstjärnedrömmar.
Stenmarcks hitlåt
  -”Sjumilakliv” – a giant step for drunken mankind.
Killstrippen
  -Dansarnas porriga och halvnakna dans fick mig att tänka på Chippendales – och skratta gott.