Medan Madonnas karriär alltid haft en tydlig strategi, en strävan att överraska publiken har Kylie Minogue ständigt verkat för att infria fansens förväntningar.

Det är givetvis sympatiskt, men det innebär inte alltid att resultatet blir särskilt spännande.
Att lyssna på Kylies nya album är som att öppna en välskriven deckare där det står klart hur upplösningen kommer att se ut redan efter några kapitel. Det går an, och gillar man genren kan man till och med bli en smula uppslukad. Men i samma sekund som man lägger ifrån sig boken/skivan är den bara materia.

Kylie Minogue har aldrig varit någon helgjuten albumartist. ”Fever” är hennes bästa platta, inte för att det var ett helgjutet album utan för att den rymde så många hits.
Frågan är hur många listettor det går att krama ur ”Aphrodite”. Första singeln ”All the lovers” skapar tveksamhet. Den låter som ett albumspår från 2004. Inget som kan utmana Katy Perry, Lady Gaga eller Robyn på listorna.

Kylie Minogue har anlitat Stuart Price, som producerade Madonnas ”Confessions on a dancefloor” (-05), och fått ett snarlikt sound på köpet. Sorglösa poplåtar baserade på lika delar disco och house, som inte riktigt verkar veta om de vill dra till kreddklubben eller after beach-partyt.
Inget fel i det. Men saknaden av minnesvärda melodier är påfallande, och till slut en smula utmattande.