Det är en vanlig missuppfattning att Prince är en liten artist, en av pophistoriens minsta.
Visst, han är rätt kort om man beskär honom vid platå­skorna, men han är lik förbannat en musikalisk jätte. En enorm låtskrivare och en fantastisk scenartist.
En av de allra största. När han vill. Den här gången vill han verkligen.
Den lille prinsen är peppad tll max. Sjukt spelsugen. På från första början.
Förväntningarna är skyhöga innan konserten. Stämningen ligger tät och är laddad med elektricitet.

När amerikanen kliver upp på scenen gör han det med ett vargagrin.
Sen bara kör han.
Det är gasen i botten från första början. En hitkavalkad som aldrig vill ta slut. En spelglädje utan dess like. En fonky knockout.
Det är magnifikt att beskåda och ljuvligt att höra.
Från den rasande snygga inledningen, med en speedad "1999" och en "Little red corvette" som ebbar ut i ett sjukt snyggt, väldigt långsamt gitarrsolo. Via den mäktiga versionen av "Purple rain" - som bara pågår och pågår i uppemot en kvart. Med lila konfettiregn, åtskilliga solon och lycklig allsång.

Till den smått galna avslutningen, som inleds strax innan extranumren.
Prince river av "Cream", Michael Jacksons "Don't stop 'til you get enough" och "Cool" och för varje ny låt höjs tempot och intensiteten.
Extranumren är så generösa att det är som en extra konsert ovanpå den ordinarie konserten. Och varje nummer är så otroligt bra att man bara skrattar, alternativt ruskar på huvudet.

Prince står och kvider i falsett ovanpå flygeln i "Nothing compares 2 U". Låter trummaskinen få jobba tills den glöder i "When doves cry", "Sign O' the times" och "Hot thing".
Att Kanye West dyker upp på scenen - så dags fylld med dansande tjejer som vakterna plockat upp på Prince order - och lägger en rap i "I would die for you" någon gång kring midnatt känns bara logiskt.
Det är bara en sån kväll. Helt magisk.
En obetalbar klassiker