Jag får genast nypa mig själv i armen – inte bara en utan tre gånger.
Då såg jag ändå turnépremiären i Lissabon och vet att de tre inledande låtarna med stor sannolikhet blir ”Creeping death”, ”For whom the bell tolls” och ”Ride the lightning”. Att scenförändringen kan vara så total ett par veckor senare är häpnadsväckande.

Metallica går upp på scenen och bara krossar. Det är äckligt tajt och ljudet är något av det fetaste som uppbådats på en gigantisk utomhusscen i Sverige på år och dar. Stockholm Stadion må vara gammalt och slitet, men det är något speciellt med detta ställe och hårdrock. Metallica och Iron Maiden (vars ande går igen i allsången i ”The memory remains” och ”Master of puppets”) får här till ett sällan skådat samspel med publiken. Det märks att gruppen njuter, så till den milda grad att i ”Orion” spelar James Hetfield, Rob Trujillo och till och med Lars Ulrich av och till med ögonen slutna. Kirk Hammett är å sin sida ett enda stort, brett leende.

Glädjande nog visar det sig också att jag hade fel om bandets ovilja att experimentera i vårt land. Symfoniorkesternumret ”No leaf clover” plockas fram för att framföras i en läckert omarbetad version.
Även om den tillhör konsertens svagaste kort är det ändå kul att ”Whiplash” petar ”Battery”, en låt som James haft svårt att få till live. Konserten är snubblande nära fem getingar, men just det tidiga ”Kill ’em all”-materialet känns tamt i sammanhanget och avslutningen skulle behöva ruskas om en smula.

Mäktigare än så här kan Metallica dock knappast bli 2007. Och det beror mycket på den fantastiska svenska publiken.
Världens bästa metalband tackar och saluterar er.