Om en kille utan koll snubblat in på Strand runt midnatt i går, hade han nog inte vunnit "Gissa Grammisvinnaren" på första försöket. Rösten hade säkert gått till mannen som tjoar igång allt med uttjatade ÒHey boy". Men nej, det var inte Swingfly som nyligen vann tre grammisar. Utan den långhåriga mannen där bak i Mötley Crüe-tröja och truckerkeps (som han tidigt blir av med).

Kleerup har inte utstrålningen, men en skön närvaro. När han står och gungar bakom sina maskiner i skimrande laserljus, är det som om Jean-Michel Jarre kommit på besök till Svenne Banan-land. Ändå får han och bandet svårt att få igång en stimmig fredagspublik. Kanske beror det på ljudstrul, kanske på att syntmattorna snabbt låter statiska. De som väntar på kända gästartister får nöja sig med Swingfly och sångerskan Miss Bea Star. De gör inte bort sig, men ingen har kommit för deras skull.

Jämte mig börjar Linda Rosing dansa när ÒLonging for lullabies" drar igång. Efter ett tag slutar hon. Mitt i nästa låt tar hon på sig pälsen och går.
Jag förstår henne. Kleerup har nog stått för bättre fester.