När Kritiker.se sammanställde de album som fått högst snittbetyg av svenska recensenter under hela 00-talet blev Norah Jones ”Feels like home” etta. På fjärde plats återfanns Khomas ”The second wave”. När det släpptes 2006 var förutsättningarna för ett stort genombrott idealiska, men Umeåbandet vägrade delta i skivbranschens spel och kvävde allt i sin linda.
Det blev tyst. Knäpp tyst.

Nu dyker de plötsligt upp igen som gubben i lådan. Det är säkert tillfälligt och snart växer mysteriet igen. Khoma kommer nog att bli ett mytiskt kultband, vars rad av mästerverk kommande generationer förundrat skriver avhandlingar om. Det är i mångt och mycket det perfekta bandet, som har gjort ännu en perfekt skiva.
”A final storm” svävar över porlande vattenfall av känslor, som i ”Inquisition”, och kan trycka till med tung Tool-progressivitet, som i ”Army of one”. Postrockens gitarrcrescendon verkar i harmoni med avig emorock i sin karga ursprungsversion, långt ifrån kajal och tonårstvivel.

Mest gastkramande är det tvära kastet från ”Harvest”, en skir Nine Inch Nails-rysarballad med Jan Jämtes dallrande Thom York-stämma i förgrunden, till den pumpande rockrökaren ”Osiris”. Ett av många klimaxar som kan beskrivas men aldrig förklaras. Man måste röra vid dem, gå upp i dem och våga släppa all kontroll.
Detta är av och för människor som vill förlora sig helt i musik. Om du är en av oss är Khoma din nya kärlek.