En gång var de ett alldeles lysande popband.

Jag såg Blur ganska tidigt i karriären, i en källare på Söder i Stockholm tillsammans med ett hundratal andra, och älskade varenda singel bandet gav ut under 90-talet. Den ena större än den andra.

Sen kom annat emellan. När de uppmärksammade fejderna med Oasis var historia ställde andra stora egon - Blurs egna - till med storbråk.

Bandet la ner 2003, men att lägga ner band verkar ibland lika svårt som att starta upp dem. Blur kom tillbaka 2009, och de är tillbaka i sommar igen.

Den stora anledningen är förstås att de ska spela på OS-avslutningen i London, och Damon Albarn tackar till och med den svenska publiken för att den varit en lysande uppvärmning inför morgon­dagen.

Mer lysande än Blur själva, kan tilläggas.

För inledningsvis är denna återförening så tråkig och ointressant att klockorna stannar. Det låter inte lika självklart och hungrigt som på 90-talet, det låter inte relevant för 10-talet. Det låter bara otajt och osmidigt. Dessutom är ljudet svajigt och volymen låg.

Damon Albarn, Graham Coxon, Alex James och Dave Rowntree, i samma Fred Perry-tröjor, jeans och sneakers som under storhetstiden, ser ut och känns som ett coverband som klätt ut sig till Blur.

Det tar tolv låtar, och nästan en timme, innan konserten tänder till. Då exploderar den å andra sidan rejält, under det ultimata indiepopriff som inleder "Song 2".

Resten är om inte en triumf så i alla fall en försäkran om att Blur fortfarande kan få till all­deles strålande popmusik.

Plötsligt börjar blåssektionen och den fyra man starka kören kliva in i ljudbilden, Damon Albarn hoppa upp och ner som att han menar det och Graham Coxon hitta rätt med sin gitarr.

"Tender" är en gloriös gospel. Nya "Under the westway" står sig utomordentligt bland de starka extranumren, och avslutande "The universal" blir precis lika majestätisk som den alltid ska vara. Pust.