Takthållarna i "Let there be rock".

Varför kastar norrmän svindyr öl över folk?


Modigt och fegt. Ytterligheter som vägs upp av en stabil rygg-rad som inte ens en tågkrasch, lik den som utspelas i "Rock 'n' roll train"-filmen, kan knäcka.
AC/DC spelar sannerligen väldigt säkert och ganska högt.
Det är premiär för såväl Europaturnén som Nordens största inomhusarena, ett lyft jämfört med slitna betongklossen Spektrum.
Ingenting, absolut ingenting, har hänt sedan turnén avslutades på andra sidan Atlanten. Exakt samma repertoar framförs varje kväll och det är egentligen det enda problemet med konserten.
Att AC/DC 35 år in i karriären får för sig att plocka fram fler nya bitar än på hur länge som helst, hela fem stycken, är ren och skär idioti.

Eftersom speltiden blivit allt kortare med åren (drygt 100 minuter) blir konsekvensen att inte en enda oväntad nostalgi-tripp, låt säga en "Shot down in flames" eller "Girls got rhythm", längre ryms bland de klassiker som anses vara obligatoriska.
I övrigt är det är fröjd att se ett gäng gubbar, som borde vara sönderrökta för länge sedan, visa så enastående form. Visst, Angus rör sig aningen långsammare och "Hells bells"-klockan har aldrig varit närmare golvet så att Brian ska orka nå repet. Men jösses - vilken jävla energi och vilken partymaskin!

Det senaste året har jag kuskat runt och sett veteraner gång på gång göra bort sig och så kommer gubbarnas gubbrockare och bara går ut och spelar skiten ur dem alla. Och nej, det var inte studioteknik som fick Brian att sjunga så övertygande på "Black ice" - på ålderns höst har han blivit mindre skrikig, hur konstigt det än må låta.
AC/DC är fortfarande kanon.