Förra flickvännen, Filmfestivalaktuella Amanda Ooms sveper förbi entrén uppsatt på gästlista. Det känns som en rimlig logik i Thåströms nuvarande värld där historia, väl vårdad nostalgi och aldrig sinande nutidsdramatik samsas sida vid sida.
Denne snart 53-årige entertainer är ett gnistregn av känslor, en sprakande, fräsande smältdegel av energi och uttryck.

Oavsett om han, som nu, håller tillbaka all kraft i ett tempo, som om han och bandet försöker tämja ett vilddjur, eller spränger alla möjligheter. Oavsett vilket. Thåström är alltid på randen, till bristningsgränsen.
Det är på alla sätt och vis beundransvärt och frågan är om han någonsin var bättre.
Jo, att jämföra då golvet höll på att rämna på Sprängkullen -79 med Ebba Grön, eller Kåren i Göteborg, eller då jag smet in på gästlistan till Imperiet, Scandinavium... Nej, det låter sig inte göras.

Visst. Det fanns fantastiska, men enstaka toppar. Men också fritt fall i nyckfullt artisteri.
Nu är det nitroglycerin mest hela jävla tiden i ett svartvitt scenlandskap.
Och det känns friskt och starkt och vitalt och jag undrar, finns det något band eller artist som matchar detta i Sverige? Gammal som ung? Som klarar att kliva utanför klichéer, tatueringar och tapetklistriga rockriff?
I mina ögon och öron klarar ingen det. Thåström är fortfarande president i det svenska rockriket.