Kanske är det inte så underligt, men i det lysande skenet av Ullevidubbeln bleknar det mesta.
I går tog Bossen och hans glada kumpaner flyget från Göteborg till Oslo för att visa upp sig från sin mer mänskliga sida.
Det blev ingen publikmagi, inga gudabenånade explosioner eller extra extranummer.
Låter jag som en bortskämd recensentspoling nu?
Kanske tömde Springsteen och E Street Band ut sig den andra kvällen i Sverige. Kanske tar det ett tag att ladda om.
Men Bossen var taggad i går också.
Det blev fortfarande en bra konsert. En afton med några magnifika stunder - och några mindre magnifika.
Alldeles säkert kräver showen en mindre stelfrusen publik än den de mötte i Norge. Ibland var den så tyst att det kändes som en radiokonsert från Konserthuset.
"Hungry heart" är härlig och gullig när han plockar upp en liten tjej ur publiken som får sjunga refrängen. Men första gången det verkligen händer något är när Springsteen tar fram "The river". Den ångan lever publiken och stjärnan på ett bra tag innan temperaturen sjunker av någon anledning. Kanske på grund av kylan. Kanske för att Valle Hovin vid en jämförelse med Parken och Ullevi känns som en gammal grusplan på Heden. Det är ingen häftig eller intim arena, den är snarare hopplös.
Med tanke på det är det imponerande hur Springsteen ändå ännu en gång får fyr på showen. Han eldar på publiken och sig själv och får till en avslutning som glöder.
Det finns bara ett problem. Den var klasser hetare i Göteborg.