Jack White byter skepnad. Igen. Nu går dekor och ljus i blått. Väldigt diskret. Och sex kvinnor starka Los Buzzardos vevar på rätt frigjort bakom White som spelar rollen som gitarrhjälte väl. Avsaknaden av scenshow gör att det blir lite enformigt i längden.

Han har dock en trivsamt vänlig framtoning och tycks måna om fansen.

Upplägget är ganska löst. White spelar låtar från hela karriären. Men hårdpluggar solodebuten från i våras. Och den är dessvärre inte hans vassaste kniv i lådan. Det märks inte minst när han slänger in nån gammal låt. Som Raconteurs-låten ”Steady, as she goes” som får det mesta att blekna på nya plattan. Ja det blir även smakprov ur Danger Mouse och Dead Weathers respektive repertoarer.

Det är ett väldans hoppade mellan de olika grupperna han medverkat i. Och som om inte det vore nog kastar han in nån gammal slagdänga signerad Hank Williams eller någon annan stofil. Dessutom får klassiker helt nya arrangemang.

- Nu ska jag spela en amerikansk sång och jag har inget emot om ni sjunger med, säger herr White och sätter sig vid pianot och spelar White Stripes-låten ”Hotel Yorba” i en version vi aldrig hört tidigare. Kanske inte heller vill höra igen.

Jag tycker att showen tappar fokus när han blir för rotsbunden, som i valsen ”I guess I should go to sleep”.

Allra bäst är det när han pepprar på i gammal god White Stripes-stil som i den skönt utdragna ”I'm Slowly Turning Into You”.