Alla lyckliga slut är inte lyckliga. Refrängen i "Liberation" är så överlycklig att In Flames för en kort stund förvandlas till hårdrockens sliskigaste arenaband. Det är en olycklig antiklimax som skulle få Torben Ulrich att dra i sitt skägg och muttra "delete that". Men det är också finalen på ett album som kan vara gruppens bästa jämte "Come clarity".
Medan "A sense of purpose" med några undantag kändes lite feg och refrängsvag vill och lyckas uppföljaren omfamna allt och alla. Anders Fridén hittar ingångar till röstlägen som är mer fascinerande än all den whisky som han babblar om i intervjuer.
Efter Jesper Strömblads sorti hängde allt på Björn Gelotte - och som han presterar. Sången står mer i fokus, men i den luftiga mixen klingar gitarrsolona mer klassiskt än tidigare. Den tredje förklaringen till In Flames lyft stavas Örjan Örnkloo. Bandets mångårige elektronikarrangör har satt en mer markant prägel på soundet.
"Enter tragedy" sjunger Fridén i albumets bästa spår. Det finns dock inget tragiskt med Sounds of a playground fading". Förutom den där förbannade refrängen så klart...