Alice Cooper på Liseberg innebär så klart stor show. Överraskande nog överskuggas den nästan av enastående musikaliska prestationer.

Det är nästan exakt samma show och låtlista som när han gästade den där andra nöjesparken, Gröna Lund, förra sommaren. Men det är ändå radikalt annorlunda, tack vare Alice Coopers fantastiska medlemsvärvningar.

Jag vet inte hur han är som chef och personalomsättningen är så hög att facket skulle koppla in krisgruppen om de kunde.

När han nu återvänder med ett gäng nya musiker ger de, precis som sina föregångare, allt men denna gång även lite till.

Kanske får de smaka på värjan som Alice spetsar sedlar med i "Billion dollar babies" och sedan dirigerar sina musiker med i "Halo of flies"-jammet.

Gamle tuffingen Steve Hunter har ersatts av unga Orianthi, som var Michael Jacksons sista gitarrist. Hon är om möjligt ännu coolare och intressant nog får hon till skillnad från sina manliga kollegor köra sin stil rakt av.

Och sedan är Stockholmsbaserade amerikanen Ryan Roxie tillbaka som en frisk fläkt.

Tillsammans får de faktiskt 70-tals­materialet att kännas mer rock'n'roll. Andra ­låtar som så sent som i fjol kändes platta, som "I'll bite your face off" och "Muscle of love", är nu plötsligt svängiga värre.

De musikaliska prestationerna, flytet, överskuggar ofta den imponerande, närmaste revyliknande showen. I Alice Coopers fall säger det en hel del.

Detta är trots allt en artist som bland annat har med sig en orm, väcker liv i en gigantisk Frankenstein och utsätter sig för en hals­huggning.