Alla kopplingar till "Idol" är borta. Nu låter Tove Styrke och hennes tremannaband som en electrogrupp från Berlin. På Stockholms mesta rockklubb ser hon ut som en blandning mellan Marilyn Monroe och Lisbeth Salander, eller kanske helt enkelt som Marilyn sett ut om hon levat i dag och varit emo.
Styrke är noga med att inte röra en min, absolut inte le. Det är tydligt att ingenting får verka insmickrande eller gulligt. Det är bara melodierna som fortfarande smakar socker.
Kroppsspråket är återhållsamt och minimalistiskt. Hon kopierar Robyn i sina få, hårda dansbreak. Och när hon liggandes inleder "Chaos" med luftig, väsande sång, påminner hon om tidiga Madonna.

"Beating on a better drum", "Close enough", "Million pieces"... alla låtar har blivit av med sin radiovänliga finish, de har ruffats till och skitats ned. Basen och trummorna ligger långt fram, synthslingorna i "Million pieces" har trasats sönder och låter som om någon spelar såg.

Debaserspelningen sätter punkt för den turné som pågått sedan popstjärnans debutalbum kom 2010. Nu ska hon lanseras utomlands som Sveriges nästa pophopp, efter artister som Lykke Li och September.
Och jag älskar att den nya publiken bara får se den här, färdiga, ascoola versionen av Tove Styrke.
Visst. Ibland känns imagen överspelad och det överdrivna självförtroendet känns naturligare hos Howlin' Pelle.
Men man får inte glömma att Tove Styrke är 19 år.
Om hon fortsätter utvecklas i den här farten... Då har vi en internationell popstjärna av astronomiska mått inom några få år.