Ville Valos metodik går ut på att rusa från en ytterlighet till en annan. Så har HIM:s skivkarriär gestaltat sig sedan gruppen fjärmade sig från de allra första albumens gothmetal.
Förra albumet var rotat i hans största livskris, ett desperat skrik från en artist som tagit sitt i media glorifierade missbruk så långt att han lades in för akut avgiftning. Sin vana och galghumor trogen kunde han ändå skämta om de djupa terapisessionerna han genomgick på en lyxklinik i USA.

För första gången har Valo nu skrivit låtar nykter och det märks. Plattan skulle säkert hur som helst ha sparkat bakut mot föregångaren, där bandet grottade ner sig i Black Sabbath-lort, men den hade inte låtit så här uppsluppen. De första orden som kommer ur hans mun i inledande ”In venere veritas” är ”let’s fall apart together now”, men det låter snarare som att han är ganska tillfreds med sig själv.
Hur många molltoner och melankoliska gitarrslingor som än matas ut känns detta ändå som ett uppåtsoundtrack i kärlekens tecken. Tempot är så högt och för bandet osedvanligt uppskruvat att ”Like St. Valentines” inte den enda låten som skulle kunna liva upp en döende fest.
Det här är skivan där HIM reclaimar och sätter den hittiga popmelodin på en piedestal. Det var den som fick dem att göra ett så förtrollande framträdande på Cirkus för fem år sedan. Nu har de både i teorin och praktiken låtarna som kan återerövra förlorad mark.