Låter det krångligt? Inte egentligen.

Det var ju på sommaren för tre år sedan som Winnerbäck testade att ge sig ut med ett rejält rockgäng i ryggen i stället för vanliga kompbandet Hovet. Resultatet kändes då som att en pusselbit hamnade på rätt ställe. På Peace & Love i Borlänge såg jag den sommaren en visartist som fick skarpare kanter. Plattan som följde på hösten (“Tänk om jag ångrar mig...") landande även den med en tyngre ljudbild. I sommar är han igen ute med delar av samma rockband, nu uppgraderat bland andra med självaste Nicke Andersson. Och plötsligt känns det - igen - som att det är den här vägen Winnerbäck ska ta framöver, även efter att turnén tar slut i helgen.

Det är inte heller den mest uppenbara av vägar. På förhand trodde jag att bandet skulle trycka ner distpedalerna konstant, men Winnerbäck är smartare än så.

De skalar av vid behov och får till dynamik bland gnissel och gitarrsolon. "Järnvägsspår", som kanske skulle fungera mest naturligt med ett tungt rockkomp, förvandlas till en ödesmättad ballad. "Timglas" hamnar så nära soulballad Winnerbäck kommer som artist. Trots fallgroparna blir det aldrig för bredbent och gubbigt. Det är överraskande, det är smart.

Någon stor showman har Lasse aldrig varit, det är det ingen som förväntar sig. Har tackar artigt stockholmarna och säger att det är skönt att vara hemma igen. "Det var inget särskilt med honom" sjunger han om sig själv i "Vem som helst blues". Men i går hörde jag för första gången att det där inte är sant.

Det känns som att Winnerbäck nu, om han vill, går en spännande framtid till mötes.

En framtid dränkt i elgitarrer och dynamik.