Två saker har Håkan Hellströms belackare uttryckt sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Dels att Håkan inte kan sjunga. Vilket inte ens är  värt att kommentera.
Dels att Håkan musikaliskt snor hej vilt, vilket är intressantare. Inte för att det skulle stämma, utan för att influenserna blir ett sätt att följa Hellströms utveckling.
På femte albumet är samban och den sprudlande indierocken långt borta.
”Försent för edelweiss” är snarare en samling vuxna betraktelser med gubbkeps och halvfyllda systemkassar.  Canned Heat, Otis Redding, Clash,Springsteen och The Who virvlar förbi längs Göteborgsgatorna.
Tillsammans med Caesars Jocke Åhlund har Hellström skruvat fram ett grumligt sound som är både bitterljuvt nostalgiskt och skönt spontansjavigt. Även texterna är mil från eufori och dans, dans, dans. ”Parkbänken är aldrig långt borta” är huvudtemat när Håkan driver omkring i hemstaden och funderar över hur det kunde gått om inte framgången knackat på.
Visst finns det skönhetsfläckar och riktigt starka singelval saknas, men helheten värmer i allt starkare doser. Det blir en skiva bara Håkan kunnat göra och en påminnelse om varför så många förälskade sig i mannens röst och visor från första början.
Efter ett tag känns det som man fått ett nedsmutsat vykort från en gammal vän som gått vidare och vågat nosa på vuxenlivet.