POP

I år är det 25 år sedan jag tjatade till mig en extra veckopeng och cyklade till Ge-Pe i Skövde och köpte "Himmel no. 7"-singeln. För B-sidans skull såklart: "Poporama"-favoriten "Flickorna på TV2". I år firar Gyllene Tider 25-årsjubileum, och bandets popularitet går knappt att mäta i siffror. Fast man kan ju försöka - jättekonserten på Ullevi i augusti sålde ut på tre timmar och de har sålt 1,7 miljoner album genom åren, till exempel. Gyllene Tiders musik är helt enkelt tidlös. Det står vid det här laget svart på vitt. De är det största svenska popbandet i historien, Kent - som snarare är ett renodlat rockband - är (ännu) inte i närheten. För att fira födelsedagen har Gyllene Tiders tre första album återutgivits tillsammans med en ny samling. Det är häpnadsväckande att lyssna igenom skivorna i dag, rentav hisnande. Inte för att ljudet nu är klassen bättre än på de tidigare cd-utgåvorna, utan för att Gyllene Tider låter så hungriga. De är raffinerade men lyckas ändå gå rakt på mål, samspelta som få, med Per Gessles - faktiskt - briljanta rock´n´rollröst. Tydligast är det på debuten "Gyllene Tider" (1979) och uppföljaren "Moderna Tider" (1981). Två obetvingliga måsten i skivbacken. "Puls" är mer ambitiös, men svajigare trots fem sex klassiska refränger. Samtliga tre album kommer remastrade, med bonuslåtar som kul, men välbekant, fördjupning av varierande kvalitet. Samlingen däremot - den har vi redan fått i flera omgångar i snarlika versioner. Jag har redan bränt en cd-r med 21 alternativa hits som är betydligt mer omtumlande lyssning.