Av alla balla dj:s som ­intagit Stadion den här helgen så är David Guetta inte bara den största fixstjärnan, han har en meritlista så stor att han börjat bemötas med skepsis.

Och visst. Jämfört med Swedish House Mafias stenhårda "Antidote" låter, exempelvis, Guettas "Turn me on" som house­musikens motsvarighet till dagispop.

David Guetta älskar å andra sidan pop. Och han sprutar ur sig hits. Han ber inte om ursäkt för att musiken är så lättillgänglig att även en femåring fattar poängen.

Fransmannens konsert är ett sällan skådat publikfrieri, men det är ett lyckat sådant. Publiken svarar "jaaaaa!" på varenda låt. Det är en mäktig syn.

Han dunkar i gång med superhiten "Titanium". Det är en kaxig start som understryks av konfettiregn och en inspirerad fransos som klättrar upp på högtalarna för att elda på publiken.

Och så fortsätter det.

Med "Wild ones" och "Love is gone" samt Afrojacks "Can't stop me now" och Aviciis "Levels". Och så vidare. Det låter inte så suggestivt?

Faktum är att det är suggestivt.

Guetta älskar förvisso bombsäkra hitrefränger mer än grundarna av Absolute Music och Radio NRJ tillsammans, men han bygger ändå skickligt upp konserten steg för steg.

Dessutom får den gamle dj-räven ofta feeling och plockar upp mikrofonen som om han fortfarande sökte bekräftelse på ett 80-talsdisco i Rimini. Det låter lustigt, som de pratade i "'Allå, 'allå, 'emliga armén", men det resulterar i en publikkontakt som är sällsynt på såna här dj-gig.

När succékvällen lider mot sitt slut, strax innan David Guetta avlossar ett fyrverkeri på den olympiska arenan som får konserten att kännas som en tvättäkta OS-invigning, utbrister han:

- This is really special!

Han har rätt.

Det är verkligen en speciell kväll för dansmusiken.

Aldrig har den varit större.