Det ligger mängder av lila konfettilappar nertrampade runt Way out Wests största scen.
Som en påminnelse om vem som stod på samma plats och fullkomligt körde över oss bara ett dygn tidigare.
Sådant skulle kunna få andra artister att darra på manschetten. Nu tillhör inte Kanye West de andras skara. Han är en superstjärna vars ego kan matcha Princes vilken dag som helst i veckan. Kanyes är nog faktiskt snäppet värre. Hans skruvade självbild skulle få R Kelly att framstå som en sansad karl.

Och det kan vara underbart med artister som bara släpper alla sarger och gör precis vad fasen de vill. Inledningen lovar också något alldeles extra, när “Svansjön" krockar med en Wagner-opera. Vi snackar fyrverkerier, femton kvinnliga dansare och West själv upphissad på en enorm skylift. Men smaksensationen förbyts snart i en kall eftersmak.
För nästan exakt fem år sedan stod West på samma scen och stängde det årets fest. Omdömet från då gäller igen: det blir en splittrad show. Den här gången mellan hitkavalkad och ocharmigt självömkande.

När West matar på med hits och trycker partyplattan i botten fungerar showen som den ska. Då spelar det ingen roll att han inte är världens tajtaste rapartist, inte så länge vi känner oss inbjudna till festen.
Problemet är att under merparten av konserten förvandlas West till en gnällig mångmiljonär det är jättesynd om. Dagens West saknar helt den lekfullhet och glimten i ögat som han hade för fem år sedan. Budskapet som hamras in är att alla är ute efter honom och att vi inte ska lita på deras lögner.
Nu är det lite svårt att ta en kille som med hjälp av autotune sjunger att han hellre skulle dö än förlora sin röst på allvar.

Först är det mest irriterande att lyssna på, sedan frustrerande. Alla andra akter på festivalen får ursäkta, men årets Way out West har egentligen bara handlat om Prince och Kanye West.
Den ene stod för en självklar klassiker, den andre för två timmar av jobbig om än vackert iscensatt navelskådning.