ROCK

DÅ: Lillebror Söderlundh "En valsmelodi" (1942) NU: Pelle Ossler "Ingen visa" (2005) Det är snart tjugofem år sedan han, som en punkens Edgar Allan Poe, gapade fram "Jesus i betong". En kallsvettig historia om byggnadsarbetaren som begravs i betong och genomborras av armeringsjärn. En del har hänt sedan dess. Med Blue for two gav han den svenska syntpopen ett ansikte. I Fläskkvartettens "Over the rainbow" visade han att han också kunde sjunga "vackert". Han fick en grammis för sina vis-tolkningar, vilka dock var ett missriktat försök att stärka hans folklighet. Det här är mycket, mycket, mycket bättre. Per Gessle, Jocke Berg, Mauro Scocco, Bob Hund, Sophie Zelmani, Tomas Anderson Wij har skrivit låtarna och det hörs in i minsta detalj att de gett honom kärleksarbeten. Han svarar med att sjunga dem med orubblig närvaro och stilla, genomborrande glöd inga av upphovsmännen själva ens kunnat drömma fram. Per "Texas" Johansson spelar sprucket saxsolo, stråkarren är andlöst vackra. Titiyo gästar snyggt i "Måla mitt minne", Nina Persson är så skört ljuvlig i Wadlings egen "Flyg min väg" att hon omedelbart bör tvingas göra en platta på svenska. Johan Lindströms produktion är så perfekt och samtidigt så fri och så mjukt utmanande att man går ned på knä. Tillsammans laddar han och Wadling varje sekund med förtätad dramatik, utan ett enda onödigt skrik eller konstlat crescendo. Med musiker som gör rätt saker på rätt ställen, i total samklang med känslan i materialet. Det är form och innehåll i absolut balans. Det är den bästa skiva som spelats in i det här landet.