KONSERT Arrangörerna gjorde allt för att tillgodose publiktrycket. Resultat: Nytt publikrekord i Arenan. Först kände jag respekt och vördnad för de tokfranzar som lämnade arenan efter förbandet, men gossar: ni missade nåt.

Det går givetvis

att diskutera om Franz Ferdinand verkligen gjort årets album. Men det går inte att ifrågasätta deras klass. Skottarna har stil, något som märks i varje detalj. Förband är Arctic Monkeys, en kvartett som lirar sympatisk fulindie i den gamla Ben Sherman-skolan, som just legat etta på engelska singellistan och som nånstans befinner sig där Franz Ferdinand var för två år sedan innan debutalbumet.

De låter bra,

men när Franz Ferdinand gör entré märks skillnaden. Inte bara för att jublet stiger eller för att ljudet krämas upp. Alex Kapranos & Co liknar ett gäng knyckiga tyska raketforskare från 1929. Det ser ut som om de spelar framför omslaget till Voulez-vous innan backdropen ändrar skepnad och ser ut som en nytolkning av The man-machine. De spelar stramt mallad rock som sitter som en Mats Olsson-slips från 1979, och man måste ge det till ljuskillen: han kan sin Metropolis. Framför allt känns låtarna så perfekta att man skulle vilja träffa dem, låtarna alltså, i baren efteråt, kanske ta en drink och sen varför inte liksom? ligga med dem.