Det kanske spelar mindre roll, men det här låter precis som The Knife. Visserligen är några av de mest analoga syntljuden och basgångarna utrensade, men den stora skillnaden mellan Fever Ray och syskonduon The Knifes senaste cd finns egentligen på papperet.
Fever Ray är ett soloprojekt med Karin Dreijer. I övrigt låter ”Fever ray” på de flesta plan som en fortsättning på ”Silent shout”.
Nu är detta inget negativt.

”Musik är musik. Inte mode eller livsstil eller utseende. Musik är teater och konst. Musik kan vara magi och trolleri. Jag tycker man ska försöka utveckla de sidorna”, som Karin Dreijer uttryckte det i DN häromveckan.
Här utvecklar hon de hotfullt klaustrofobiska stämningarna som The Knife testade på ”Silent shout” och fördjupade på sin turné för tre år sedan.
Karin Dreijer gör släpigt vacker popmusik som känns helt unik. Produktionen är detaljrik och rösten är hårt processad. Ibland känns det som om hon spelar japanska syntpop-tolvor från -89 på 33 varv. Ibland låter det som något från Titiyos senaste som legat för länge i solen.

Det är inte direkt låtar som kommer att spelas sönder i Sportradion i vår, men det är inte så svårt som det kanske låter. Trots att ”Fever ray” knappast kan kallas tuggummipop så är det musik som greppar tag och fäster direkt.

The Knife var nominerade för sex Grammisar 2007. De vann samtliga. Fever Ray ges ut fysiskt först den 18:e mars, men albumet finns redan att köpa på nedladdningssajter. Cd:n släpps även i USA och Europa.