ROCK

Foto: Anders Blume/Scanpix/Privat
Erik Grönwall
Erik Grönwall
Bästa spår: ”Higher”.


Calle Kristiansson
Calle Kristiansson

Det är bara två veckor sedan Erik Grönwall och Calle Kristiansson jublade över sina finalplatser i ”Idol”.
Väl där förlorade de, båda två.
Hade det varit någon stake i de här killarna hade de struntat i det kontrakt de skrev på i höstas, då hade de vägrat spela in den här ogenomtänka och samtidigt cyniska skiten.
Ja, de är unga, giriga och oerfarna och de är väldigt sugna på att göra något av den chans de fått. Jag kan förstå dem.

Men de hade tjänat åtskilligt i respekt genom att visa kyla och någon form av smak och ligga lågt tills de haft något vettigt att komma med.
Nu kommer de tjäna lite snabba cash i julhandelns slutspurt, men de borde få ägna helgerna till att be Gud och svenska folket om förlåtelse för sina musikaliska synder.
”Erik Grönwall” och ”Calle Kristiansson” är som en ny familjekomedi om Göta Kanal. Det här handlar egentligen inte om kärlek till konsten, det handlar om en pervers kärlek till pengar.

Erik och Calle sjunger elva covers var. Elva låtar som de redan dragit i tv. Elva låtar där de inte tillför ett gram originalitet. Erik har lite bättre attack i sin sång och inkluderar dessutom vinnarlåten, den lättviktiga men helt acceptabla ”Higher”, på sitt album. Calle låter mer som han hamnat på audition för en ”Commitments”-musikal, och lägger övervikten på att härma originalartisterna så omsorgsfullt som möjligt. Men överlag handlar det om samma smörja.
Att låtarna är så platt arrangerade och själlöst producerade att de låter hämtade från en karaoke-studio i Taiwan förenklar inte killarnas uppgift, men den ursäktar inte resultatet. Horribelt.