Man måste ge det till killen; Eric Saade är inte den som tonar ner sig själv i onödan.
Han gör - för att ta två aviga exempel - som Guns'n'roses kring "Use your illussion" och Robyn runt "Body talk". Han anser sig ha så starkt material att det gott och väl fyller flera album.
Konstnärligt har han ytterst lite att backa upp det med. Kommersiellt är det antagligen ett genidrag av Saade att ge ut två snarlika album med mindre än ett halvårs mellanrum.
Givetvis hade de fem bästa låtarna från "Vol 1" plus de fem starkaste spåren från "Vol 2" bildat en starkare enhet, men hade det sålt bättre? Hade han kunnat realisera vinterns arenaturné - "Pop explosion concert 2012"- om han gett ut rubbet i somras? Tveksamt.
Tveksamt är också helhetsintrycket av "Vol 2".

Eric Saade flyttar inte fram positionerna många millimeter. Snarare tvärtom. Nya albumet innehåller ingen "Popular" eller ens "Hearts in the air". Risken finns att alla barn tänker önska sig Rihannas nya i stället för "Vol 2" av tomten. I såna fall tänker de rätt.
På omslaget ser Eric Saade ut som en hårdretuscherad cyborg baserad på lika delar Tom Cruise och Pussycat Dolls. Han utstrålar sexrobot. Men det är ungefär så futuristiskt det blir, tyvärr.

Plattans absolut starkaste spår är det som vågar mest i produktionen; "Fingerprints". Fullproppad med små fiffiga autotune-detaljer och en catchy refräng som låter som om någon mixat ihop Saade med Britney i samplern.
Resten är inte dåligt, men konkurrensen är mördande och frågan är om inte Eric Saade redan håller på att bli omodern.