Potpurri hette förr.
Numera I love musicals.
Men samma slags musikaliska paj skulle man kunna säga - med ett "väldigt saftigt innehåll", för att citera Peter när han beskriver mrs Lovett nygräddade diton i "Sweeney Todd".
Peter Jöback kommer med ett helt orkesterdike symfoniker i släptåg och några riktigt vassa världssolister.
De bläddrar i den stora musikalsångboken så att de levande ljusen fladdrar.
Peter berättar med glimten i ögat om sin egen väg in i musikalernas underbara värld. Fast första entrén gick så där. Han skulle krypa fram under en säng i "Sound of music" men fastnade för han var för tjock. Han driver med sig själv och inte sällan anspelar han på sex.
Första musikalen för min del med Peter var "Miss Saigon" i London 1997. Time flies. Då var det i alla fall en hel musikal att sjunka in i. Nu är det snuttar. Nu är det absolute musicals. Och jag antar att det frestar på stämbanden bara att zappa igenom alla dessa lungkrävande paradnummer.
Och det är klart man kan undra. En musikal är så mycket mer än en vacker bit. Det är handling. Det är dekor. Det är dans. Det är ja.. Korts sagt, det är helhet.
Här är det bara grädden på moset som vispas fluffig. Dekoren inskränker sig till någon enstaka stol och en fond med bilder. Och handlingen blir någon slags happy ending på repeat.
Men i en tid då just tiden är knapp är kanske det här grejen.
Peter är en av världens bästa musikalartister och han plockar guldkornen. Och förpackar dem elegant. Och hjärtat är med. Och smärtan finns där. Och det är stämningsfullt med en oerhört hängiven publik. Taket är visserligen aldrig på väg att lyfta men mysfaktorn går att ta på. Och så frikostigt med dryga tre timmar.
Bäst? Tja "Tonight" med alla solisterna var förstås mäktig. Liksom Peters paradnummer ur "Miss Saigon" och "Kristina från Duvemåla" förstås. Fast "Sunset boulevard" är min egen lilla favorit med Peter bättre än Kevin Anderson.
