Cover-världens första outtalade regel: lyft fram en låt som inte många känner till, eller välj en som alla har hört och gör om den till din egen. På “Lovestar” väljer Di Leva alternativ två men sjabblar bort sig själv. Så blir det också en skiva med tolv musikaliska magplask.

Jag gillar egentligen artisten Di Leva. Hur han benhårt håller på sin image och hur han genom åren gått sin helt egna, om än ibland förvirrade rymdväg. Ändå är det med “Lovestar” i lurarna uppenbart att han är inne i en kreativ kris.  För varför skulle han annars välja att spela in sönderspelade åttiotalshits på en karaokebar?
“Lovestar” låter nämligen så. Billig och fantasilös.
Urtrista synth-ljud och avlagda trummaskiner. Di Leva gör konsekvent om originalen till något sämre. Han tillför faktiskt inte ett smack.

Bowies “Let’s dance” blir enbart stolpig, Depeche Modes “Personal Jesus” låter som en ny Basshunter-singel. Röstförvrängningen i Bob Marleys “Redemption song” ska vi inte ens tala om. Och om Neil Young någon gång hör vad Di Leva gör med hans “Rockin’ in the free world”, borde rockgubben dra kärlekens krigare inför internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Det mest obegripliga med “Lovestar” är annars att Di Leva sagt att han noga valde ut skivans tolv bidrag från en lista på flera hundra låtar.
Som om det här haveriet har en klar röd tråd, som om resultatet hade kunnat bli sämre.