En rockrökare rakt upp i krysset. Det är rockaren Lundells alla poser och uttryck på en och samma gång. Det är bredbent. Det är svetten som blänker i pannan. Och det är till och med ett gitarrsolo som det osar ­vidbrända strängar om.

När Ulf Lundell avbryter arkivrensningen, som startade med sinnessjukt omfattande "Under vulkanen 1972-2007" och nu senast mynnade ut i den fullkomligt betagande "Unplugged solo", för en ny platta går tankarna till Springsteen cirka "Born to run". Såväl musik som text är inspirerad av rockens främste skinnknutte. Fast jag tänker lika mycket på Lars Winnerbäck när det rusiga introt blåser upp till storm och de patenterade Benny Andersson-ackorden på pianot ­skuttar fram över den pumpande basen och de ostyriga elgitarrerna.

Sin vana trogen är han en smula motsägelsefull. För hösten 2008 deklarerade han under en turnépremiär i Gävle att han tänkte lägga artist­karriären på hyllan. Men så blev det således inte. 2011 var en ny turné inplanerad. Den ställdes dock av oklara skäl in. Nu är han i alla fall tillbaka - med såväl skiva som turné.

Måhända har han tröttnat på ­isolering på Österlen där han numera gömmer sig för resten av världen. Fast det mest troliga är att det inte går att lägga av. Rock­musik är ett gift starkare och mer vanebildande än alkohol.

Och precis som sin senaste romanfigur Red, som gav den nya regeringen fingret i "Allt är i rörelse", så sjunger han om girigheten som breder ut sig.

Plakatrock & roll 2012.