Det är oklart vad Madonna försöker säga med att sitta och skreva som en rumänsk elitgymnast på nya cd:n.
Är detta uppföljaren till "Erotica"? Eller till "Sex"-boken? Handlar det om en 49-årig yogamammas desperata bekräftelsebehov?
Man kan fundera på saken ett tag, men man behöver inte döma skivan efter dess omslag. Däremot kan det vara på sin plats att bedöma den efter dess producenter.
Efter att ha nosat upp en rad begåvade dansgolvsess under de senaste tio åren har Madonna denna gången anlitat de mest givna namnen i branschen: Pharrell och Timbaland.

Resultatet är inte så illa som man skulle kunna befara. "Hard candy" spinner tack och lov inte vidare på den usla rap som fanns på "American life". Pharrells och Timbalands närvaro får i stället Madonnas låtar att dra åt hip-pophållet, närmare bestämt åt Nelly Furtado och Justin Timberlake.
Det är knappast lika utmanande som, säg, konvolutet. Men det funkar utmärkt i "Incredible", "Heartbeat", och snitsiga singeln "4 minutes". Problemet är funken. I "She's not me" och "Dance 2night" låter Madonna äldre än Chaka Khans farmor.
Fast för det mesta känns hon yngre och trendigare än sina efterföljare och kopior. Ett faktum som är både mer relevant och mer imponerande än hennes photoshoppade/vältränade omslagsfysik.
Fotnot: "Hard candy" släpps i morgon.


Madonna
Hard Candy