Främling, vad döljer du för mig?
Omslaget till Deportees fjärde album pryds av ett foto på en kvinna i slöja.
I en intervju med Nöjesguiden berättar medlemmarna i bandet att de eftersträvade något ikoniskt motiv, "typ Velvet Undergrounds banan eller Primal Screams sol".
Man kan för övrigt även köpa albumet som en e-bok med fotografier, videor, ackord, mp3-länkar och bandets tankar kring de nya låtarna.

Det är ingen tvekan om att ambitionerna med "Islands & shores" varit höga. Skivan är närmast förpackad som om den vore en jubileumsutgåva av en 25 år gammal klassiker, och det är även stundtals så den låter.
Som om ett solbränt Hall & Oates landat i grådisigt Manchester och funnit popmagi nånstans mellan "Cupid & Psyche 85" och "Brotherhood".
Det finns stunder i Deportees karriär då låtarna varit så proffsigt soulpolerade att kvartetten kunnat misstas för ett Bo Kaspers Orkester som gått över till att sjunga på engelska. Men på "Islands & shores" finns en tydligare svärta, ett skarpare djup.
Deportees är duktiga musiker. Melankoli är ett av deras bästa instrument.
Och trots att "Islands & shores" är en ganska tydlig spegelbild av förra cd:n, den fina "Under the pavement - the beach", så låter de mognare, ännu lite mer självklara.
Det rör sig egentligen om tio ganska raka poplåtar, men de har en så stor detaljrikedom att albumet omdelebart sticker ut på hårddisken.

Möjligen saknar skivan en hit. Det är ingen besvärande skönhetsfläck, men Deportees musik förtjänar att spridas till en större publik. Om omslaget är anonymt, är musiken betydligt personligare.