Det där riktigt skitiga gitarrsoundet. Det som är som svinto på trumhinnorna. Det som lämnar än med men för livet. Det som bokar in en terapitimme på köpet. Det är aldrig helt fel. Faktiskt. Men tyvärr alldeles för sällsynt numera.
Det slog mig när Neil Young fick feeling på Glastonbury tidigare i somras och gjorde kaffeved av trotjänaren ”Old black”, hans elaking till gitarr. Den där vilda gitarrsträngen löper från Elmore James, via Hounddog Taylor och fram till denna man, Jack White.

Hans nya hobbyband efter mellanspelet med Raconteurs är en slags supergrupp med bas i Nashville. Men tro inte att det låter Taylor Swift för det.
Här dånar det så att Sweden Rock framstår som en visfestival. Idémässigt ligger det nära White Stripes. Man utgår från ett fuktigt, funky groove. Och det är ofta Jack själv som håller i trumpinnarna. Lägg därtill en oljig, kåt bas som Raconteurs–kollegan Jack Lawrence kör upp i ljudbilden.

Killssångerskan Alison Mossharts sjunger blues med en röst som inte lämnar utrymme för några invändningar. Och så gitarrerna. De där från helvetet som invaderar ljudbilden redan tre minuter in i inledningsspåret. Jack får sällskap i gitarrbåset av Dean Fertita (från Queens of the Stone Age).
Skruva up lite och polisen kommer att skicka nationella insatsstyrkan till ditt hem. Ett behövligt reningsbad.
Och på årstoppen tillsammans med ”Potato hole” (Booker T) och ”Fork in the road” (Neil).