Det är ett litet popmysterium:
Mindre än två veckor efter schlagersuccén ger sig Danny ut på vägarna med sina gamla Idol-bröder. På en akustiskt upplagd turné som fokuserar på bandets få hitsinglar och en massa covers.
Lika märkligt är hur EMD väljer att presentera låtarna.
De flesta arrangemangen känns som om de doppats i en hurtig fondue av after ski-ost. Med den lilla skillnaden att EMD pojkbandswailar som om premiären var en audition till en plats i 5ive eller Blue.
Mattias och Erik sitter av lite pianobarstid bakom flygeln och försöker ta plats där emellan, men det är uppenbart att E och M hamnar i jätteskuggan av Danny.
De är Andrew Ridgley, D är George Michael.
Stjärnan är förvisso ödmjuk och villig att ta kompiskliv tillbaka, men är ändå konsertens mittpunkt. Även när han står längst bak och körar.
Det är en situation som blivit tydligare i och med Dannys club-succé, men den är egentligen inte ny.
På scenen är han ungefär två nummer större än vännerna, sjunger dubbelt så tight och dansar lätt upp Erik och Mattias på läktarbalkongen - trots att den brådmoget balladtunga inramningen egentligen inte klär honom.
Han är helt enkelt för bra för de andra, även när sammanhanget är totalt intetsägande.